Att leva bakom masker!!!!
Mamma var min bästa vän trots allt hon ställde till under resans gång, hon var mer vän än mamma till mig. Henne kunde ja berätta allt för vi hade en väldigt öppen o ärlig relation så, men sen att hon hade dom problemen hon hade med sina "vänner".
Under min skoltid hade jag tre väldigt nära vänner som visste nästan allt om mig o min livssituation. Dom hjälpte mig många gånger när jag var ledsen över vad mamma gjort, men dom såg inte under masken som jag bar redan då.. jag ljög ofta om saker för att vara bra lika som andra när verkligeheten var nästan motsatsen.
Men dom som bara var ytliga vänner såg nog bara en tjej som alltid va glad o positiv,som alltid hade snygga kläder hade hon röd tröja skulle naglar och hårsnoddar matcha, allt var ju egentligen en fasad men så var mitt liv.. Jag hade redan så tidigt byggt upp en fasad runt mig, hade många killar runt mig och var en rätt poppis tjej men sen att jag utnyttja alla i min närhet för egen vinning var det inte många som förstod visst vart jag själv utnyttjad av många alldra helst killar jag blev kär i eller trodde jag blev kär i, jag förstår idag varför det ofta blev pannkaka av mina förhållanden jag var ju bara en fasad nån som levde efter en lögn och så levde jag ända fram tills jag började på Stensund -93.
Stensund är en folkhögskola för förredetta missbrukare mest, man va tvungen att ha nån form av koppling till ett missbruk för att få gå där. Och jag hade ju min relation till mamma så för mig var denna skola ett självklart val...
Jag var även där tjejen i centrum som hördes över alla, syntes o jag var en glad o positiv person även då.
Men att försöka dölja sitt liv för en förre detta missbrukare det gick mindre bra, många av dom kunde läsa mig som en öppen osäker bok, och vissa tog avstånd.
En äldre kvinna som bodde på samma ställe som mig sa en gång till mig en vanlig måndag morgon
- tessan en nyfiken fråga? hur sminkar du dig för att gå på fest egentligen?
jag blev rätt ställd av den frågan och svarade
-tja lite likadant som nu, jag sminkar mig faktiskt inte så mycket blev mitt svar...
sanningen var ju den att jag sminkade dit ett ansikte för dom som kanske såg mig.
Jag lärde känna många olika människor där vissa hjälpte mig en aning i att ta tag i mina problem som mamma tex att irritera sig för att hon ringde full och var oförskämd mot mig, en som själv varit alkoholist sa en gång till mig att säg till din mamma när hon ringer att
- mamma just nu vill jag inte prata med dig vi kan prata i morgon med snäll o lugn röst.
Han lovade mig att hon kommer inte ringa igen då för man är så pass medveten trots att man är full när man ringer till sina nära o kära o klagar..
Så där började jag ta avstånd till min mammas missbruk och fick även hjälp av andra att förstå att jag faktiskt inte kunde hjälpa henne så länge hon själv inte ville ta hjälp själv.
Jag åkte hem rätt ofta i början av min tid där mest för att jag var rädd för hur hon egentligen mådde hon var ju lika duktig som en själv att ljuga. Men ju längre tiden gick desto oftare stannade jag kvar på skolan.
Efter att ha gått på ytterligare en blåsning när det gäller män började jag känna mig dum och började förstå vad hon menade med att jag sminkade mig så otroligt noga bara för att gå ut o röka på gården typ, för er som inte vet vart Stensund ligger så är det mitt ute i ingenstans ligger 7km från närmaste affär tex...
Mannen som denna gång sårat mig hade precis som jag levt en lögn länge och han fortsätte i samma banor när han började på skolan hans fasad va väldigt stark och det fanns nästan ingen som när sanningen kom fram kunde tro att det var sant, för min del handlade det om att han under hela vår tid tillsammans fortfarande hade varit förlovad med den tjejen han skaffade sig innan han började på skolan, vi bodde ihop och han var en av dom som hjälpte mig förstå lite om hur beroende jag var av att behöva hjälpa andra eller mamma.
Efter denna upptäckt började nånting inom mig hända, mysbyxorna vart favo plagget jag kunde lätt gå i mysbyxor och t-shirt utan smink till skolan (jag tror att det som hände var att jag kom till insikt att det är inte utseendet som är viktigast utan det som är bakom personen) men jag hade så starka masker på mig så att sminka sig mindre, klä sig avslappnat och inte bry sig så mycket om hur man såg ut var då ett rop på hjälp jag var fortfarande den som hördes eller syntes mest men ändå mindre och för första gången i mitt liv ville ja inte vara i centrum,
jag ville inte synas, eller höras men eftersom jag ropade på hjälp omedvetet då så blev jag i centrum ändå.
Under min tid där träffade jag även en kille som fick mig att förlora greppet helt o hållet
(vi är fortfarande vänner). Han tog av mig min mask utan att jag ens fattade det själv då men idag vet jag det.
Han var väldigt bestämd och det var han som skulle få sin vilja igenom inte så som jag var van vid att det jag ville hände, han var även en otroligt mjuk o go kille som hjälpte mig många gånger att förstå varför jag var i centrum fast jag egentligen inte ville, han lyckades även såra mig men egentligen sårade jag nog mest mig själv.
Jag fortsatte att leva bakom masker så länge mamma levde mest för att skydda henne, men även för att jag inte visste nått annat sett att leva mer än på min kropp och på mitt utseende dom som såg kvinnan bakom dom finns fortfarande kvar i mitt liv i dag.
Jag lyckades få bort en del av mina masker under min tid på Stensund men det fanns många kvar o dom började falla av mer efter att mamma gick bort, då först kunde jag vissa vem jag egentligen är, jag skämdes många gånger för den tjejen jag varit under så många år.. egentligen ville jag aldrig vara tjejen i centrum men blev det ändå, clownen på kalaset så att säga.
Visst är jag fortfarande en glad prick som gillar att ha kul men i dag är det under helt andra förutsättningar
Jag lärde mig mycket av att vara ett barn till en missbrukare, lärde mig att ljuga på rätt sett om det nu finns ett rätt sett att ljuga på men inför andra männsikor levde man i en lögn. Man ljög om i stort sett allt, om pengar om kärlek och mest om hur man egentligen mådde, under min tid på Stensund lärde jag känna ett par människor som kom in under den där masken dom förstod att det fanns något annat än det yttre dom såg..
jag är evigt tacksam i dag att dom under så många år inte gav upp utan fanns kvar o i och med det hjälpte mig.
Att leva med en mask eller flera masker är tufft, men det tuffaste har ändå varit att få bort dom.
Mannen som även är pappa till min son lärde jag känna under tiden jag hade masker på mig, han gillade mig tyckte ja var så snäll och snygg o go.. Det jag såg var en man som jag kunde utnyttja för hans snällhet vilket jag då också gjorde. Han var väldigt snäll och hjälpte mig många gånger med både det ena o det andra sen va han egentligen fick tillbaka av mig var nog bara ett hopp på att en dag då får ja henne på fall, tyvärr blev det inte så då.
Jag lekte fortfarande med alla som kom mig nära släppte inte in någon, visade en fasad utåt. Det var lättare så..
Men med år av osäkerhet och utnyttjade av alla som försökte komma mig nära började sakta min värld rasa samman jag visste inte vem jag var egentligen varför jag gjorde som jag gjorde om och om igen sen i samma veva som dog mamma, då började jag fatta.
Jag bodde då ensam i skogen i ett litet hus utanför Enköping, där trivdes ja fantastiskt bra ensam trygg och utan att vara beroende av någon förutom min far men det fanns ingen man som jag kunde utnyttja och leva på.
Men en av dom jag lärde känna på Stensund kontaktade mig igen då.. Han sa ordagrat
- Tjena bruden nu har du nog växt till dig så nu kan vi börja träffas igen..
först blev jag paff att han indirekt mena att jag skulle ha gått o väntat på honom i 5 år men idag förstår jag vad han mena..
När vi umgicks på Stensund var jag ju inte mig själv o hade alledes för mycket i ryggsäcken att bära på vilket han då märke. Det var han som fick mig att tappa greppet.
Men nu ville han ha kontakt igen.
Jag var ju långt ifrån utan ryggsäck även då men vi träffades ett par gånger o sen dess har vi faktiskt hållit kontakten ibland tar det år o ibland tar med bara veckor emellan samtalen.
Han har varit en stor hjälp i mitt liv på många sett. Han är en stark och egen person som bara har velat mitt bästa för att han tycker om den tjejen han vet egentligen finns där.
Han är en av dom som jag älskar idag för han ser mig för den jag är utan masker.
Min sons far däremot där tog det ett tag innan jag släppte in honom nära, efter att vi varit vänner ( en vän jag utnyttjade till max) flyttade jag från Trosa och i och med detta tappade vi kontakten. Men även han kontaktade mig när jag bodde i Enköping(ödet ja vet inte) han var då förlovad och vi hade som sagt inte pratat på flera år, när han ringde första gången efter alla dessa år blev jag först rädd o tänke jaha nu vill han ha tillbaka pengarna jag är skyldig honom, men så var det inte han hade via en gemensam vän frågat hur jag hade det och fick där i genom mitt nr.
Jag var väldigt sårad av en annan man då när han kom in i mitt liv igen han var som en räddande ängel, vi började dejta och den här gången visade jag vem jag egentligen var han bröt förlovningen med sin dåvarande tjej och vi flyttade ihop, Lilleman kom till väldigt tidigt och jag hade alltid sagt att jag aldrig ville blir mamma eftersom jag var rädd att bli som min mamma var, men allt va så bra när han kom till så jag behöll honom ett beslut jag aldrig ångrat jag älskar honom över allt på denna gjord, men jag var nog inte redo för att skaffa familj och barn så efter 3 år sprack vårat förhållande och jag och lilleman flyttade därifrån.
När jag väl bodde ensam igen fanns det mycket som jag tog tag i ur min ryggsäck jag började bygga upp en ny och starkare kvinna (ensam är stark) och det tog över 1 år innan jag tog in en ny man i mitt liv.
Precis som min mamma har jag tyvärr alltid träffat män som haft nån form av problem har det inte varit ett missbruk av nån form har dom haft psykiska problem, även denna man jag träffade hade svåra psykiska problem både fysikskt och psykiskt men som räddaren jag alltid försökt vara försökte jag även hjälpa denna man..
Med honom fick jag för första gången i mitt liv känna kärlek på hög nivå han älskade mig på ett sett jag aldrg varit med om och jag var lycklig över den biten men den andra biten det psykologiska gjorde mig inte lycklig och där igenom blev jag svag igen, la på mig nya masker.
Hur mycket jag än försökte hjälpa honom så fanns alltid nånting annat som skar sig.
Efter 2 år bestämde han sig för att flytta upp till sina föräldrars hemort 60 mil från mig och sina 2 barn här nere först stöttade jag honom för att jag kände att jag skulle få frid plus att det nog skulle hjälpa honom, men istället för frid fick jag ångest och saknade honom.
Problemet var att jag saknade nog inte han som min stora kärlek utan jag saknade kontrollen jag hade över att styra honom, att komma till insikt att jag faktiskt inte älskade honom utan jag älskade kontrollen över honom fick mig att vakna till rejält, Det var Otäckt men sant. Jag hade alltså fyllt på mig ryggsäck men nya saker som fick mig att bygga upp en mask som jag trodde va en bra mask. Men efter att jag kommit till insikt med detta började jag om med mitt liv o levene, inte bara för min egna skull utan även för min son, jag ville ju inte att mina barn skulle få uppleva samma lögnaktiga liv som jag själv fått men ändå hade det börjat lika ett sådant liv.
Min sons far fanns ju hela tiden där både pga att vi jobbade ihop och för lillemans skull. Där upptäckte jag att den kärleken som finns mellan oss är en kärlek som inte går att sätta ord på den bara är.
Jag flyttade tillbaka till honom efter 4 år ifrån varann, vi har växt ihop under dessa år och jag känner att det vi har är en så stark relation att den är värd att bygga på, sen att jag fortfarande haft masker som jag gömt mig bakom länge så är det på bättringsvägen och jag har sen jag blev sjuk tagit av mig alla masker jag haft som ung o barn, tilllåter inte att bygga dit fler utan nu mera är mitt liv ett öppet ärligt och rätt härligt liv. Känner att jag nu kan och vågar vissa vem jag är för alla det finns inget jag skäms för i mitt liv, Mitt liv är det liv jag gör det till...
"två människor som bor och lever i hop men ändå lever man sitt egna liv" så lever jag idag....
Dom som sett min utvecklig och stått ut med alla förändringar och motgångar är mina nära o underbara vänner som jag uppsaktar väldigt mycket.
Jag ger lika mycket som jag får. Ge och Ta är AO för att både ett förhållade till en annan människa skall fungera och att en vänskap skall hålla....
Tack till er alla ni vet vilka ni är.... jag älskar er!
skriven
Du har gjort ett jävla bra jobb. Jag kände inte dej med masker utan lärde känna dej utan masker och tycker du är en rak och bra tjej!