Att leva bakom masker!!!!

Alla som läst min blogg tidigare vet ju att jag är uppvuxen med en alkoholis "min mamma"
Mamma var min bästa vän trots allt hon ställde till under resans gång, hon var mer vän än mamma till mig. Henne kunde ja berätta allt för vi hade en väldigt öppen o ärlig relation så, men sen att hon hade dom problemen hon hade med sina "vänner".

Under min skoltid hade jag tre väldigt nära vänner som visste nästan allt om mig o min livssituation.  Dom hjälpte mig många gånger när jag var ledsen över vad mamma gjort, men dom såg inte under masken som jag bar redan då.. jag ljög ofta om saker för att vara bra lika som andra när verkligeheten var nästan motsatsen.

Men dom som bara var ytliga vänner såg nog bara en tjej som alltid va glad o positiv,som alltid hade snygga kläder hade hon röd tröja skulle naglar och hårsnoddar matcha, allt var ju egentligen en fasad men så var mitt liv..  Jag hade redan så tidigt byggt upp en fasad runt mig, hade många killar runt mig och var en rätt poppis tjej men sen att jag utnyttja alla i min närhet för egen vinning var det inte många som förstod visst vart jag själv utnyttjad av många alldra helst killar jag blev kär i eller trodde jag blev kär i, jag förstår idag varför det ofta blev pannkaka av mina förhållanden jag var ju bara en fasad nån som levde efter en lögn och så levde jag  ända fram tills jag började på Stensund -93.

Stensund är en folkhögskola för förredetta missbrukare mest, man va tvungen att ha nån form av koppling till ett missbruk för att få gå där. Och jag hade ju min relation till mamma så för mig var denna skola ett självklart val...


Jag var även där tjejen i centrum som hördes över alla, syntes o jag var en glad o positiv person även då. 
Men att försöka dölja sitt liv för en förre detta missbrukare det gick mindre bra, många av dom kunde läsa mig som en öppen osäker bok, och vissa tog avstånd.

En äldre kvinna som bodde på samma ställe som mig sa en gång till mig en vanlig måndag morgon

 - tessan en nyfiken fråga? hur sminkar du dig för att gå på fest egentligen?

jag blev rätt ställd av den frågan och svarade

-tja lite likadant som nu, jag sminkar mig faktiskt inte så mycket blev mitt svar...

sanningen var ju den att jag sminkade dit ett ansikte för dom som kanske såg mig.

Jag lärde känna många olika människor där vissa hjälpte mig en aning i att ta tag i mina problem som mamma tex att irritera sig för att hon ringde full och var oförskämd mot mig, en som själv varit alkoholist sa en gång till mig att säg till din mamma när hon ringer att
- mamma just nu vill jag inte prata med dig vi kan prata i morgon med snäll o lugn röst. 
Han lovade mig att hon kommer inte ringa igen då för man är så pass medveten trots att man är full när man ringer till sina nära o kära o klagar..
Så där började jag ta avstånd till min mammas missbruk och fick även hjälp av andra att förstå att jag faktiskt inte kunde hjälpa henne så länge hon själv inte ville ta hjälp själv.

Jag åkte hem rätt ofta i början av min tid där mest för att jag var rädd för hur hon egentligen mådde hon var ju lika duktig som en själv att  ljuga. Men ju längre tiden gick desto oftare stannade jag kvar på skolan.

Efter att ha gått på ytterligare en blåsning när det gäller män började jag känna mig dum och började förstå vad hon menade med att jag sminkade mig så otroligt noga bara för att gå ut o röka på gården typ, för er som inte vet vart Stensund ligger så är det mitt ute i ingenstans ligger 7km från närmaste affär tex... 
Mannen som denna gång sårat mig hade precis som jag levt en lögn länge och han fortsätte i samma banor när han började på skolan hans fasad va väldigt stark och det fanns nästan ingen som när sanningen kom fram kunde tro att det var sant, för min del handlade det om att han under hela vår tid tillsammans fortfarande hade varit förlovad med den tjejen han skaffade sig innan han började på skolan, vi bodde ihop och han var en av dom som hjälpte mig förstå lite om hur beroende jag var av att behöva hjälpa andra eller mamma.

Efter denna upptäckt började nånting inom mig hända, mysbyxorna vart favo plagget jag kunde lätt gå i mysbyxor och t-shirt utan smink till skolan (jag tror att det som hände var att jag kom till insikt att det är inte utseendet som är viktigast utan det som är bakom personen) men jag hade så starka masker på mig så  att sminka sig mindre, klä sig avslappnat och inte bry sig så mycket om hur man såg ut var då ett rop på hjälp jag var fortfarande den som hördes eller syntes mest men ändå mindre och för första gången i mitt liv ville ja inte vara i centrum,
jag ville inte synas, eller höras men eftersom jag ropade på hjälp omedvetet då så blev jag i centrum ändå.

Under min tid där träffade jag även en kille som fick mig att förlora greppet helt o hållet
 (vi är fortfarande vänner). Han tog av mig min mask utan att jag ens fattade det själv då men idag vet jag det.
Han var väldigt bestämd och det var han som skulle få sin vilja igenom inte så som jag var van vid att det jag ville hände, han var även en otroligt mjuk o go kille som hjälpte mig många gånger att förstå varför jag var i centrum fast jag egentligen inte ville, han lyckades även såra mig men egentligen sårade jag nog mest mig själv.

Jag fortsatte att leva bakom masker så länge mamma levde mest för att skydda henne, men även för att jag inte visste nått annat sett att leva mer än på min kropp och på mitt utseende dom som såg kvinnan bakom dom finns fortfarande kvar i mitt liv i dag.
Jag lyckades få bort en del av mina masker under min tid på Stensund men det fanns många kvar o dom började falla av mer efter att mamma gick bort, då först kunde jag vissa vem jag egentligen är, jag skämdes många gånger för den tjejen jag varit under så många år.. egentligen ville jag aldrig vara tjejen i centrum men blev det ändå, clownen på kalaset så att säga.
Visst är jag fortfarande en glad prick som gillar att ha kul men i dag är det under helt andra förutsättningar

Jag lärde mig mycket av att vara ett barn till en missbrukare, lärde mig att ljuga på rätt sett om det nu finns ett rätt sett att ljuga på men inför andra männsikor levde man i en lögn. Man ljög om i stort sett allt, om pengar om kärlek och mest om hur man egentligen mådde, under min tid på Stensund lärde jag känna ett par människor som kom in under den där masken dom förstod att det fanns något annat än det yttre dom såg..

jag är evigt tacksam i dag att dom under så många år inte gav upp utan fanns kvar o i och med det hjälpte mig.

Att leva med en mask eller flera masker är tufft, men det tuffaste har ändå varit att få bort dom.


Mannen som även är pappa till min son lärde jag känna under tiden jag hade masker på mig, han gillade mig tyckte ja var så snäll och snygg o go.. Det jag såg var en man som jag kunde utnyttja för hans snällhet vilket jag då också gjorde. Han var väldigt snäll och hjälpte mig många gånger med både det ena o det andra sen va han egentligen fick tillbaka av mig var nog bara ett hopp på att en dag då får ja henne på fall, tyvärr blev det inte så då.

Jag lekte fortfarande med alla som kom mig nära släppte inte in någon, visade en fasad utåt. Det var lättare så..
Men med år av osäkerhet och utnyttjade av alla som försökte komma mig nära började sakta min värld rasa samman jag visste inte vem jag var egentligen varför jag gjorde som jag gjorde om och om igen sen i samma veva som dog mamma, då började jag fatta.

Jag bodde då ensam i skogen i ett litet hus utanför Enköping, där trivdes ja fantastiskt bra ensam trygg och utan att vara beroende av någon förutom min far men det fanns ingen man som jag kunde utnyttja och leva på.

Men en av dom jag lärde känna på Stensund kontaktade mig igen då.. Han sa ordagrat
- Tjena bruden nu har du nog växt till dig så nu kan vi börja träffas igen..
först blev jag paff att han indirekt mena att jag skulle ha gått o väntat på honom i 5 år men idag förstår jag vad  han mena..
När vi umgicks på Stensund var jag ju inte mig själv o hade alledes för mycket i ryggsäcken att bära på vilket han då märke. Det var han som fick mig att tappa greppet.

Men nu ville han ha kontakt igen.
Jag var ju långt ifrån utan ryggsäck även då men vi träffades ett par gånger o sen dess har vi faktiskt hållit kontakten ibland tar det år o ibland tar med bara veckor emellan samtalen.
Han har varit en stor hjälp i mitt liv på många sett. Han är en stark och egen person som bara har velat mitt bästa för att han tycker om den tjejen han vet egentligen finns där.
Han är en av dom som jag älskar idag för han ser mig för den jag är utan masker.

Min sons far däremot där tog det ett tag innan jag släppte in honom nära, efter att vi varit vänner ( en vän jag utnyttjade till max) flyttade jag från Trosa och i och med detta tappade vi kontakten. Men även han kontaktade mig när jag bodde i Enköping(ödet ja vet inte) han var då förlovad och vi hade som sagt inte pratat på flera år, när han ringde första gången efter alla dessa år blev jag först rädd o tänke jaha nu vill han ha tillbaka pengarna jag är skyldig honom, men så var det inte han hade via en gemensam vän frågat hur jag hade det och fick där i genom mitt nr.

Jag var väldigt sårad av en annan man då när han kom in i mitt liv igen han var som en räddande ängel, vi började dejta och den här gången visade jag vem jag egentligen var han bröt förlovningen med sin dåvarande tjej och vi flyttade ihop, Lilleman kom till väldigt tidigt och jag hade alltid sagt att jag aldrig ville blir mamma eftersom jag var rädd att bli som min mamma var, men allt va så bra när han kom till så jag behöll honom ett beslut jag aldrig ångrat jag älskar honom över allt på denna gjord, men jag var nog inte redo för att skaffa familj och barn så efter 3 år sprack vårat förhållande och jag och lilleman flyttade därifrån.

När jag väl bodde ensam igen fanns det mycket som jag tog tag i ur min ryggsäck jag började bygga upp en ny och starkare kvinna (ensam är stark) och det tog över 1 år innan jag tog in en ny man i mitt liv.
Precis som min mamma har jag tyvärr alltid träffat män som haft nån form av problem har det inte varit ett missbruk av nån form har dom haft psykiska problem, även denna man jag träffade hade svåra psykiska problem både fysikskt och psykiskt men som räddaren jag alltid försökt vara försökte jag även hjälpa denna man..

Med honom fick jag för första gången i mitt liv känna kärlek på hög nivå han älskade mig på ett sett jag aldrg varit med om och jag var lycklig över den biten men den andra biten det psykologiska gjorde mig inte lycklig och där igenom blev jag svag igen, la på mig nya masker.
Hur mycket jag än försökte hjälpa honom så fanns alltid nånting annat som skar sig.
Efter 2 år bestämde han sig för att flytta upp till sina föräldrars hemort 60 mil från mig och sina 2 barn här nere först stöttade jag honom för att jag kände att jag skulle få frid plus att det nog skulle hjälpa honom, men istället för frid fick jag ångest och saknade honom.
Problemet var att jag saknade nog inte han som min stora kärlek utan jag saknade kontrollen jag hade över att styra honom, att komma till insikt att jag faktiskt inte älskade honom utan jag älskade kontrollen över honom fick mig att vakna till rejält, Det var Otäckt men sant. Jag hade alltså fyllt på mig ryggsäck men nya saker som fick mig att bygga upp en mask som jag trodde va en bra mask. Men efter att jag kommit till insikt med detta började jag om med mitt liv o levene, inte bara för min egna skull utan även för min son, jag ville ju inte att mina barn skulle få uppleva samma lögnaktiga liv som jag själv fått men ändå hade det börjat lika ett sådant liv.

Min sons far fanns ju hela tiden där både pga att vi jobbade ihop och för lillemans skull. Där upptäckte jag att den kärleken som finns mellan oss är en kärlek som inte går att sätta ord på den bara är.

Jag flyttade tillbaka till honom efter 4 år ifrån varann, vi har växt ihop under dessa år och jag känner att det vi har är en så stark relation att den är värd att bygga på, sen att jag fortfarande haft masker som jag gömt mig bakom länge så är det på bättringsvägen och jag har sen jag blev sjuk tagit av mig alla masker jag haft som ung o barn, tilllåter inte att bygga dit fler utan nu mera är mitt liv ett öppet ärligt och rätt härligt liv. Känner att jag nu kan och vågar vissa vem jag är för alla det finns inget jag skäms för i mitt liv, Mitt liv är det liv jag gör det till...

 "två människor som bor och lever i hop men ändå lever man sitt egna liv" så lever jag idag.... 

Dom som sett min utvecklig och stått ut med alla förändringar och motgångar är mina nära o underbara vänner som jag uppsaktar väldigt mycket. 
Jag ger lika mycket som jag får. Ge och Ta är AO för att både ett förhållade till en annan människa skall fungera och att en vänskap skall hålla....

Tack till er alla ni vet vilka ni är.... jag älskar er!
 

Olika kärlekar!

Kärlek är ett väldigt stort begrepp, du kan känna kärlek till så mycket olika saker. Du kan även känna kärlek på olika nivåer till människor runt om kring dig.
Är man kär för att man Älskar någon?
Älskar man någon pga kärlek?
Dom frågorna har jag ställt mig själv många gånger. Men svaret är olika ofta.

Att älska sin mamma eller pappa är en sorts kärlek som finns inne i en oavsett om man älskar sin man eller hustru, den kärleken man har till sina föräldrar kan vara både en god kärlek o en hat kärlek, om man som jag växt upp i ett hem med mycket kärlek fast fel kärlek kan ordet kärlek ha en helt fel betydelse och innebörd.

Jag lärde mig då att älska någon är väldigt svårt...
Eftersom man inte då älskade sig själv för vem man var, utan man ljög för att hålla skenet uppe både för andra i familjen o för sig själv så var det väldigt svårt att älska någon annan.

Men hur tufft det än var vissa gånger älskade jag min mamma, ja även min pappa men kärleken till min pappa kom mycket senare, från att ja var väldigt liten tills ja var runt 14 år va min pappa bara en matriell kärlek.
Hos honom fanns allt sånt som inte jag o mamma hade som video, micro, tuffa bilar och en period hade han ju även hästar. Sen fanns det alltid mat där oas när i månaden man kom dit. Men som sagt den kärlek jag kände för honom då och den kärlek jag har i dag för min far är två helt olika.

Under min uppväxt fick jag även se mycket hat och onska i kärlekens tecken, hur kan man älska någon som slå en gul & blå? det frågade jag mig många gånger, min mamma lyckades ofta träffa karlar som själva hade nån form av problem dom drogs till varann på något sett. Hon var upp över öronen förälskad och han va hennes allt ett tag till hon började ställa mot krav på vad han tyckte va rätt och fel då kom ofta den elaka sidan av dom fram.
Det fanns ett antal under mina unga barndoms år som inte var dom snällaste extra papporna om man säger så.

Vet ärligt inte hur många gånger jag räddade min lillebror från bråk genom att gå ut på promenader eller hitta på något så han slapp se o förstå vad som pågick, själv va jag så pass stor redan då 11 år gammal att jag fattade direkt vad som skulle ske.

Jag räddade även min mamma många gånger då hon inte förstod att det här håller inte längre du måste lämna denna man innan han slår ihjälp både dig och mig o sig själv.

Minns när jag var 14 år då hade jag och mamma tillsammans med min lillebror som då bara va hos oss varannan helg precis flyttat för vet inte riktigt vilken gång i ordningen ihop med en man som så länge dom var särbo var världens underbaraste man. Han fanns där han hjälpte till ställde egentligen inga krav drack väldigt sällan och verkade vara som en dröm för oss alla tre. Vi flyttade i hop till en lägenhet som han stod för och allt var frid o föjd tills en dag då jag kom hem från skolan o mamma står ute i trappen med gråten i halsen och säger att morfar snart är här vi skall dit på middag utan honom säger hon o pekar in mot köket.
I köket sitter han full som en alika och skriker att mamma kan dra åt helvete.
Det var första gången han visade den sidan av sig, mamma skyddade honom med att han precis fått reda på att han blivit av med sitt jobb.
Jag kände att sen den dagen var den mannen inte nån som man kunde lita på länge och det visade sig senare också, som när ja en dag upptäckte att spegeln som brukade sitta i hallen va borta, ja frågade mamma vad som hänt och hon sa att den gått sönder bara, samma kväll såg ja på mamma att hon var svullen över näsan o frågade henne vad hon gjort, hon skyllde då på att hon gått in i en kökslucka.
Sanningen var den att dom hade blivit osams om nånting o han hade tagit spegeln o slagit den rätt över ansiktet på mamma, det kom fram efter ytterligare ett bråk dom emellan och det var då droppen för mig jag tog mamma under armen och tog med henne ut i trapphuset gick in efter nyckeln till tvättstugan och sa till honom att vi skulle gå o kolla tvättstugan.. då kom han efter oss tog tag i håret på mamma o drog in henne igen jag fick tag på telefon i hallen ringde sos och begärde polisen medans ja såg hur han försökte dra in mamma i köket, mamma lyckades slita sig loss o sprang ut i trappen igen
då ställde jag mig mellan dom två jag tänkte inte då på att han lika gärna kunde slagit mig utan allt ja kände var att mamma skulle kunna fly. Eftersom vi bodde i en stad med rätt mycket busar om man så säger var polisen där snabbt o vi lyckades klara oss den här gången, efter den dagen åkte vi inte tillbaka till den lägeheten förens han var borta.
Jag som då 14 år gammal redan fått uppleva en massa olycka genom kärlek kunde väl inte se riktigt vad kärlek var utan sökte skydd o närhet där det fanns, men om jag kände kärlek för någon av dessa vet ja inte riktigt, träffade många gulliga killar som skulle kunna gått genom eld o vatten för min skull, men där jag tog det ja ville ha sen fick dom inge mer.
visst blev jag också utnyttjad för att jag var en liten skönhet som va lätt att få på fall, men det var inte många som verkligen fick omkull mig.
Första gången jag möte kärlek på riktigt fast jag visste det inte då, då var jag nog runt 16-17 år. Han älskade mig mer än allt annat och jag bara lekte med hans känslor, jag visste inget annat, jag kunde ju inte älska någon annan eftersom jag innerst inne inte älskade mig själv, i och med min osäkerhet o min släpphet (släpphet kanske är fel ord) Men jag hade inget som sa att det jag gav dessa män va fel utan så gick det till därför också utnyttjad flera gånger av killar som bara ville ha en sak.

Med åren har jag lärt mig att det jag lärde mig om kärlek av min mor och hennes relationer inte var rätt sett att älskas eller älska, hennes relationer byggde mer på krav och rädsla än riktig kärlek.

Kärlek och att älska någon är som att lägga ett pussel varje pusselbit ska vara noga utvald och passar bara på ett sett.

Min mamma var ensam efter den där mannen i många år, hon hade nån som hon kunde mysa med på hennes villkor men hon släppte aldrig mer in någon så nära, jag är nog lite lik min mamma där med att släppa in någon nära NÄRA det är svårt och det krävs mycket för att jag skall våga släppa och visa vem jag egentligen är.

Det finns några stycken som under åren kommit mig så nära och dom älskar jag på mitt sett.
Och varje dag är ett nytt äventyr med olika motgångar och lyckligheter, att kunna älska en annan människa är stort, men att kunna älska sig själv är större.
En relation mellan två människor är för mig att man lever sitt liv fast tillsammans med en annan människa som också har ett eget liv.

Jag har ett motto när det gäller kärlek
Älska dig själv först innan du kan älska andra....
Det är just därför dom jag älskar, älskar mig för den jag är o den jag vill vara och nu ockå är på väg att bli... varje dag är en utmanning och ett äventyr i mitt fall en resa tillbaka till den jag var innan jag blev sjuk och visste att jag hade en sjukdom fast den här gången starkare....
 
Olika kärlekar olika tankar.
Lite som vänskap men det tar jag en annan gång....

Min dolda sjukdom...Hypotyreos:

 

Min Sjukdom,

Innan jag visste att jag hade denna sjukdom började ja nästan tro att jag var dum i huvudet, att jag hade psykiska problem även vänner runt mig sa att du tessan mår du verkligen bra. Eftersom ja precis efter nyår flyttat tillbaka till min son pappa trodde många att jag mådde dåligt över att jag flyttat dit igen osv, plus att jag faktiskt mådde dåligt över andra privata saker som ekonomi o sånt det gjorde ju inte saken bättre. Hade väldigt kort stubin va ofta trött och då medar jag TRÖTT kroppen orkade liksom inte bära runt mig. Jag började fundera när jag började gå upp i vikt igen efter att jag gått ner 38 kg mådde som en prinsessa o kände mig väldigt nöjd med min kropp, o så nu började ja sakta gå upp igen plus att jag hade rikliga menstruationer som varade i veckor. När ja väl tog mig för att ringa till gyn o berätta om mitt problem konstaterade hon där att jag nog skulle träffa en doktor istället att mitt problem nog inte berodde till största delen av att mensen strula utan att det verkade vara nått annat o så var det ju. Gick upp 14 kg på 2 veckor innan ja fick komma till läkaren detta var den 15 aug 2009, då tog dom ett enkelt blodprov plus att han också ville att ja skulle göra en hälsokoll för säkerhetsskull.

Sagt o gjort jag gjorde en ordentlig koll med allt vad det innebar, det visade sig då att jag hade Hypotyreos plus att mitt järnvärde va låg som sjutton och sockret högt, det var inte så konstigt att jag mådde som jag gjorde då. Men trots att jag åt medicin för det och drack blutsaft för järnets skull fortsatte ja gå upp i vikt o blödde värre än innan.

Det tog 6 månader innan ja kontakta gyn igen eftersom dom sa till mig att så länge du inte har fått rätt dos på medicin kan vi inte hjälpa dig, men jag tänkte att det här är inte klokt man ska inte blöda som jag gjorde. Jag ringde på en Tisdag ner hit till mvc och sköterskan där sa direkt att men herre gud kvinna varför har du inte kontaktat oss tidigare, då visade det sig att den damen ja pratat med förra gången va en bluffmakare hon ställde egna diagnoser efter vad hon trodde stämde osv så jag fick en akut tid in till gyn i Nyköping den fredagen o där visade det sig att eftersom jag blödigt så länge hade jag fått en muskelknuta i livmodern.

Inget som är direkt farligt men jobbigt för både mig o min kropp, min läkare där inne tyckte då att jag skulle byta p-piller till en annan sort, hade ätit en sort som inte hade något östrogen i sig i flera år och eftersom dom inte fungerade som dom ska nämligen få bort menstruationen fick ja en annan sort, jag började äta dom och visst mensen forsvann putts veck men efter 1 vecka med illamående o yrsel slutade jag helt men dom också.

Tänkte att nu lägger vi av med all medicin utom Levaxinet och ser hur jag kommer må och det kan jag säga det var det bästa jag kunnat gjort, sen jag sluta med dom har ja stannat av i viktökningen o mår som en liten prinsessa igen. Regelbunden mens, orken har kommit tillbaka, lusten, humöret, kom ihåget  ja JAG är mig själv igen nästan i alla fall och det är så skönt hoppas nu vikten vänder också så jag får gå ner dessa totalt 40kg ja gått upp på minder än 8 månader.....

Detta är HYPOTYREOS!!!!

Trött, seg, irriterad och glömsk.

Tror du att du är utbränd?

Sakta i backarna. Det kan vara rubbningar i sköldkörteln.

Ett problem som drabbar ett stort antal kvinnor varje år.

Sköldkörtelrubbningar är vanligt och kvinnligt. Men eftersom symptomen ofta är allmänna och smygande är sjukdomen svårupptäckt. En del kvinnor går omkring i flera månader och känner sig trötta och olustiga utan att förstå

att kroppen har en allvarlig rubbning.

Det är mycket, mycket vanligt att de som söker hjälp tror att de har drabbats av en depression när det i själva verket handlar om en sköldkörtelrubbning,

Är livsviktig

Trötthet, hjärtklappning, minskad sexlust. Symptomen på en rubbning är många.

- Sköldkörtelns funktion är livsviktig, den bildar hormonet TSH som styr kroppens ämnesomsättning i cellerna. Om inte det fungerar går kroppen till sist på sparlåga.

Man kan drabbas av två olika

varianter av sköldkörtelrubbning: över- eller underproduktion. Båda ställer till stora problem i kroppen.

- Sjukdomen är vanligast hos kvinnor.

- Man får kort stubin och blir andfådd för minsta lilla.

Kroppen går på sparlåga

Om det bildas för lite sköldkörtelhormoner går kroppen på sparlåga, det mesta känns "sirapssegt" och långsamt. Frusenhet, viktökning, minnesförlust, minskad sexlust, förstoppning och svårigheter att bli gravid är några av symptom som hör till sjukdomen.

Det kan ta flera månader innan den drabbade förstår att något är galet.

- Det beror på att symptomen är diffusa, ofta tror kvinnan att det beror på något annat. Det är också vanligt att man blir hes och att slemhinnorna blir känsliga.

En underfunktion behandlas med medicin som ersätter bristen på sköldkörtelhormonet.

Medicinen får man ta hela livet och genom det blir man helt återställd.

I viss mån ärftligt

För att konstatera om man har över- eller underproduktion i sköldkörteln tar läkaren ett

enkelt blodprov som mäter vilken mängd TSH-hormon man har i kroppen.

- Om man vet att mamma eller någon annan släkting har det här problemet bör man vara uppmärksam på de olika symptomen. Sköldkörtelproblem är i viss mån ärftligt, jag tror nu i efterhand att min mamma hade detta också

Män drabbas tio gånger så sällan som kvinnor av besvären. Men vad detta beror på vet inte forskarna i dag.

Symptom

Långsamt insjuknande med diffusa symptom. Trötthet, trögtänkthet, frusenhet, minnesproblem, minskad ämnesomsättning, förstoppning, ökat sömnbehov, myxödem (framför allt i händer, fötter och ögonlock) är vanliga symptom.

Myxödem är ett vanligt förekommande symptom på obehandlad hypotyreos. Innan kopplingen mellan myxödem och hypotyreos fastställdes, användes begreppet som om en separat sjukdom. Namnet kommer från grekiskans myfxa slem.

Myxödem yttrar sig genom hudförändringar, då det ansamlas en homogen-gelatinös, mucinhaltig massa mellan fibrillerna i hudens bindvävnad. Detta leder till att huden blir svullen, spänd och fast. Hudförändringarna uppträder huvudsakligen i ansiktet, samt på halsen. Den myxödematösa svullnaden kan därifrån sprida sig till bålen och extremiteterna, och starkt påverka händer och fötter. Även inre delar, till exempel slemhinnorna i munhåla och luftstrupe, kan påverkas.

I samband med myxödem uppträder ofta förändringar i svett- och talgkörtelproduktionen, så att denna avtar eller helt avstannar.

Även andra atrofiska (förtvining) rubbningar förekommer, som håravfall, tandlossning och nagelförändringar. Dessutom uppträder småningom även rubbningar i centrala nervsystemet, karakteriserade genom gradvis ökande kroppslig och andlig svaghet, vilken senare kan utvecklas till demens.

Själva sköldkörtelns volym minskar också som ett resultat av en obehandlad hypotyreos.

Behandling

Livslång hormonbehandling med sköldkörtelhormon. Läkemedlet heter i Levaxin. Vissa hypotyreospatienter har funnit att behandling med naturligt grishormon är överlägset det syntetiska Levaxin. De har t ex blivit av med symtom som funnits kvar trots behandling med Levaxin. Det naturliga grishormonet, vilket säljs under namn som t ex Armour Thyroid, Naturethroid och Westthroid, innehåller också de fem hormon som sköldkörteln producerar, till skillnad från Levaxin som bara innehåller ett av dem (T4,) som i kroppen bryts ner till de aktiva hormonerna, främst T3, det som styr ämnesomsättningen. Fram till på 80-talet användes naturligt framställt grishormon, framtaget av slakteribiprodukter (Thyranon), men då denna biologiska produkt innehöll varierande nivåer av hormonerna, och kunde skapa antikroppar minskade försäljningen till förmån för den kemiskt framställda varianten av T4. De fåtal patineter som inte blir bra på det moderna hormonet kan behöva tillägg av kompletterande hoormoner. Det heter Liotyronin. För att numera få det naturligt framställda grishormonet utskrivet i Sverige behöver en läkare ansöka om licens hos Läkemedelsverket.

 

När sjukdomen inte syns!

Jag har alltid i hela mitt liv försökt att se skillnad på dom som faktiskt har en sjukdom o dom som bara har problem. Alkoholism tex är det en sjukdom eller ett problem? I mitt fall hade ja en mamma som var alkoholis, fast hon erkände aldrig för någon om att hon hade problem med spriten utan döljde det väldigt bra. Vi alla runt henne  som stod nära försökte många gånger få henne att förstå att hon hade ett sjukligt beteende till alkoholen. När hon blev ledsen när hon kände sig stark ja i många olika samanhang tog hon till spriten i stället för att se verkligheten. I och med min uppväxt i allt med lögner att ha masker utåt mot andra människor och att inte riktigt våga visa vem man egentligen är har jag nog lärt mig mycket, mycket har tagit långt tid att få bort, man lär sig leva med en mask som man tycker passar för stunden och sen att få bort den eller byta mask för att kunna gå vidare här i livet har sina prövningar. När ja var 1 år skilde sig min mamma o pappa, jag och mamma flyttade till Köping och mina äldre bröder o min pappa bodde kvar i huset i Lillkyrka. Vi levde inte ensamma så många år utan det kom in nya män i min mammas liv ett fler tal tillfällen det va mycket tjafs om vem som skulle ha oss barn o när, som tur är va ja så pass liten att jag aldrig märkte hur allvarligt det egentligen var då, men det har berättats för mig nu i efterhand. Jag fick växa upp o bli stor tidigt, när ja var 5 år fick ja en lillebror som jag fick ta hand om många gånger eftersom mamma redan då tog till spriten när det blev tufft. Tyvärr dog han bara 1 år gammal i en bil olycka. Den olyckan minns ja än i dag som om den var igår, jag hade varit hos pappa i enköping över helgen o mamma kom o hämtade mig, det va den 6 April 1980 när vi kommit förbi Västerås började min lillebror som hette Tobias föresten att tjata på att få ett kex men mamma va redan irriterad på att det var halt ute o att bilarna åkte försiktigt. När hon för en sekund inte hade koll på vägen tutade en annan bil på henne bakom oss fick hon sladd o körde rätt i en bro pelare under tre snäcko bron, bilen blev total kvaddad, mamma fick sy ihop sin käcke i 6 månader, o jag bröt bäckenbenen rakt av o blev liggade på sjukhus i nästan 8 månader.  Tobias levde i 1 dygn efter olyckan innan han dog, han hade fått in en liten glasbit från sidofönstret in i lilla hjärnan o dog när den fastnade.  Jag tror att den olyckan ställde till mycket problem efteråt, Tobias pappa Peder o mamma va osams länge o jag fick bo hos mormor o morfar länge, efter ( Peder) va det lugnt ett tag men sen kom Åke in i bilden han verkade få mamma på bättringsvägen o vi flyttade till hus o allt flöt på rätt bra. När ja fyllde 10 år kom min andra lillebror Micke. Han va min lilla ängel, vi bodde ihopp med åke o micke ett par år till men sen gick även detta förhållande till historien. Jag o micke o mamma flyttade till Kungsängen ett radhus utanför stan jag fick lång väg till skolan och mamma började jobba natt för att orka ta hand om oss på dagen. För mig gick det ok i skolan ja hade några kompisar som stod mig nära men det va inte många som egentligen visste hur det stod till i mitt liv. Jag klädde mig alltid i matchande kläder o va alltid sminkad o fixad trots att det bara va en vanlig skoldag men det var så man gjorde, om man ser snygg ut, leva på sitt yttre och inte för den man är bakom masken, Min mamma levde bakom en väldigt stark mask, det fanns människor i hennes närhet som aldrig visste att hon faktiskt va alkoholist, men det är ju så med denna sjukdom att den faktiskt är en dold sjukdom som inte syns utåt om man inte tilllåter det, Under hela min uppväxt har ja levt med att dölja vem jag är egentligen och den 30 mars 1998 dog min mamma. Hon dog av alkohol o läkemedles förgiftning, hennes kropp gav upp helt enkelt, hon blev bara 50 år gammal. Efter den dagen har jag försökt att hitta mig själv, utan masker och utan lögner. Jag har haft en tuff uppväxt ja men den har även gjort mig till den människa jag är idag, den har även gjort att jag förstår skillnaden mellan sjukdomar o problem, fick själv diagnosen Hypotyreos – underfunktion av sköldkörteln så sent som i aug 2009.
En sjukdom som heller inte syns! men den kan ja berätta mer om en annan gång....

Blogga!!!

Jaha nu ska ja börja blogga, har känt länge att ja har mycket ja vill skriva om och berätta för andra men har liksom inte kommmit mig för förens nu.  Det finns många som bloggar och skriver av sig om dit o datt vilket ja säkert också kommer att göra men mest kommer min blogg handla om mig hur ja tycker om saker och ting. Hur mitt liv sett ut mina erfarenheter sånt jag känner att jag vill dela med mig av till andra som kanske suttit i samma båt eller haft liknande uppväxt osv.... Den kommer säkert inte uppdateras dagligen men när ja känner lust för att skriva av mig om nått eller när tider räcker till.
Therese