zkrutten

Efter ett år med mycket motgångar och stor sorg.... Skall ja se till att år 2013 är och blir ett år fyllt av harmoni glädje och livslust... Ett år med utmaningar ja skall besegra ur som lycklig ,möten som ger mig kraft o glädje, låta kropp och själ finna sitt rätta jag ... Lägga historien bakom mig det förflutna skall få stanna där och framtiden hälsas välkommen med öppna armar i positiv anda... Bena ut alla negativa trådar så mitt trassel blir ett fint garn med en historia att kunna se på med ro... Många saker som hänt under detta år har tagit hårt på mig både psykiskt och framför allt fysiskt när psyket inte klarar av att tala om för kroppen vad som borde göras just då när det är tufft gör att till sist säger kroppen upp sig... Våra kroppar har en inbyggd spärr att när det inte går att tänja mer på gränsen lägger den av att fungera den slutar lyssna den slutar göra saker som i slutändan skadar den... Psyket är oftast den som får och har sista ordet oas om kroppen sagt upp sig... Det man känner inombords är tyvärr det sista man kan ha kontroll över låter man det inte få sin tid utan skjuter bort känslan om o om igen kommer den tillsist ta en annan väg att få sin vilja igenom.. Utbrändhet är bland annat en sån väg, att bli deprimerad är en annan , att bli o vara ständigt sjuk är en tredje väg ., alla dessa vägar är ens egna psykes sätt att få stopp på hur illa den tycker man beter sig i olika sammanhang... Att vi inte stannar upp tidigare o lyssnar på vad kropp och själ verkligen vill utan blundar kör på och hoppas det löser sig till slut.... Jag är ett levande exempel på just de att blunda... Har blundar skjutit bort saker som hänt i mitt liv för att hoppas det löser sig ändå ,tyvärr har ja oxå nu den hårda vägen fått känna att det inte fungerar så.. Min kropp började säga ifrån för flera år sen men lyssnade ja?? Nä nu får ja lida hårt för det och det kommer ta ett bra tag innan dom hittar balans igen när pusselbitarna fått hamna rätt igen och när själen känner harmoni i sitt liv tillsammans med mig och min kropp.... Jag hoppas och skall göra mitt bästa för att komma till ro detta år som nu står i dörren ... Gott slut 2012 och gott nytt 2013 med allt va det kommer att ha att ge ......❤❤❤❤❤

Att slå av allt o bli en robot går inte så bra vilket ja visste men man måste ju prova... Snart snart får ja andas känna lugn o få tillbaka kraft som just nu är helt bort blåst ... Att försöka hindra ens känslor att komma upp till ytan är en konst, man lever i en värld där saker förväntas av en,saker som händer runt omkring som man måste behandla för va det är! Men med sorg o ensamhet otrygghet rädsla i grund är alla händelser svåra att handskas med! Man ser saker ur fel vinkel svarar lätt på fel sett man vill bara att det skall försvinna så man får vara ifred, så man får tid att läka tid att känna tid att reda ut alla känslor för vad dom är... Inte dölja eller gömma sig bakom någon mask bara för att allt runt omkring en skulle må bättre av det, hur mår då jag?? Jo sämre varje motgång eller händelse blir då till en utmaning av negativt slag.. Man slås ner mer o längre ner fortare varje steg man lyckas ta framåt lyckas motgången ta en 3 steg tillbaka om man inte står kvar vid att sakta låta sin kropp hjärta hjärna o själ samarbeta hur tufft det än är... Ja är stark men i en svag kropp.. Kroppen o hjärtat och själen är just nu inte på samma nivå.. Kroppen kräver mer än vad hjärtat o själ kan ge.. Men snart finns tiden att hitta harmonin snart finns orken att låta alla delar få son rätta tid att hitta tillbaka o bli starka gemensamt !!!!

Att förlora någon man älskat över allt annat ja det är precis vad som hänt mig nu...
Det har hänt massor nu denna höst o vinter saker som tagit mycket energi saker ja inte kunnat rå på ....
Att förlora en nära släkting som i mitt fall både min morfar och mormor i samma veva bara 3 veckor emellan är tufft och hårt svårt att ta in..

Morfar hade ju varit sjuk en längre tid och mått väldigt dåligt sista tiden haft ont och led så när min morbror ringde och talade om att han fått somna in va det en lättnad en frihets känsla att det va bäst så för honom...

Min mormor däremot det va bara en sorg hon har alltid varit mitt allt min klippa den som alltid funnits där. Hon va min inspiration mitt bollplank som en extra mamma!!

Som många som läst min blogg vet dog ju min mamma för 14 år sen och när hon dog föll en stor tung sten bort från mina axlar ja blev fri slapp all oro slapp rädslan av vad som händer nästa gång...

Men nu när mormor gick bort lite för fort man hann inte reagera det vart bara för mycket... Så just nu är det lite kaos i mitt liv ja är svag o känner mig ensam.... Hon va min underbara fantastiska mormor som alltid fanns där ...
Morfar va lättare att acceptera han hade ju varit sjuk så länge o led mest av sin sista tid i livet.. Men när mormor åkte in o blev kvar o bara blev sämre och sämre kändes allt hopplöst... Jag vet i mitt hjärta att när hon förstod att hon inte skulle bli bättre eftersom medicinen inte hjälpte som den skulle ha gjort då la Hon ner, hon ville inte att vi som älskade henne skulle behöva lida oroa oss mer än så, hon hade sett hur min morbror allra helst åkt till sin far flera gånger i veckan fixat och donat med hemmet där han låg hur det tagit på honom och hon ville inte att jag skulle oroa mig mer att jag skulle hålla på att åka fram och tillbaka för att hjälpa henne vilket ja gladeligen gjorde men hon ville inte utsätta oss för mer därför la hon ner och det gick fort för fort... Dagen innan min morfars begravning somnade hon in! Vilket gjorde att morfars minne blev lite borttappat man hade hela tiden tanken att snart är vi här igen för mormor alla saker som måste tas om hand om lägenheten skall tömmas alla papper allt med begravningarna allt sånt satt på ens näthinna under hans sista stund i kyrkan jätte jobbigt och svårt att ta till sig alla känslor alla intryck...
Sen få en stunds vila i allt o bara få sörja o känna sig ledsen fanns inte då va det bara att köra på tömma lägenheten fixa inför mormors begravning vilken va tuff jätte jobbig då kom även känslor fram som egentligen va till morfar som blivit lite bort glömd i allt...

Nu så här i efterhand när man fått lite distans då börjar känslorna komma upp till ytan sorgen och saknaden blir stor och allt runt en blir ett kaos man mår illa är arg trött irriterad söker tröst och trygghet i fel famn ... Man är vilse och förlorar begrepp om sig själv sina känslor vart man står vad man vill hur man känner ... Mycket kommer upp till utan när ens trygghet försvinner när ens kärna inte finns när man står där ensam... Men hjälp finns och hjälpen har sökts så hoppets låga lyser svagt igen och allt kommer bli bra man måste nog bara låta tiden läka såren och batterierna måste få full laddas om... Snart så .....

Kommer alltid ha dig nära mitt hjärta och alltid minnas dig för den du var den du lärde mig att vara älskar dig för alltid min kära saknade mormor

Jag brukar sällan köpa böcker o sällan läsa böcker men ibland händer det att ja köper nån men idag såg jag en bok som ja inte kunde låta bli nästan otäckt men den heter " ja skulle aldrig ljuga för dig" skriven av Moa Herngren framsidan är egentligen inte den som ja fastna för ja vände på boken och läste lite på baksidan " vad gör man när man inte vet vem man är längre? När ens existens bara definieras av vilken relation man har till människorna runt omkring en ? När man helt har tappat bort sig själv på vägen ?? Lite otäckt att hitta den boken just idag!! Men som min nära kära vän skrev till mig " när eleven är redo kommer läraren" ja börjar verkligen tro på det... Så nu tänker ja läsa boken .....

Ibland behöver man hjälp att hitta fokus.. Just idag ser mitt liv ut så att jag har kommit till insikt att jag inte klarar mig ur detta utan hjälp! Håller på att tappa fotfästet har förlorat förrycker som jag stått på. Min inre styrka har fått sig en rejäl törn och alldeles förrycker har hänt som ja inte själv kan sortera ut vad som är viktigt vart ja skall börja hur ha skall bemöta alla känslor alla tankar .

Jag har nog alltid setts som stark o hjälpt många runt mig i olika situationer men många gånger har jag sett mig själv i deras situation och utifrån det kunna hjälpt dom. Men nu sitter jag själv i en situation som jag känner mig trängd och vilse i en situation som tar död på all min energi. Tar en dag i taget mer går inte slår tyvärr bort mycket för orken inte finns men försöker ta en sak i taget. Små ting som får mig att kunna andas som får mig att må lite bättre men det går sakta och varje motgång ja mött sista tiden har gjort mig svagare än ja någonsin varit! Tufft att erkänna att man inte är så stark som många tror. Att jag nu sökt hjälp gör att jag ser ett hopp att allt kommer bli bra till slut men sen hur det kommer bli är frågan...., nu måste jag till jobbet skriver nog mer ikväll tack till alla er som stöttar mig och finns där .....