Olika kärlekar!
Är man kär för att man Älskar någon?
Älskar man någon pga kärlek?
Dom frågorna har jag ställt mig själv många gånger. Men svaret är olika ofta.
Att älska sin mamma eller pappa är en sorts kärlek som finns inne i en oavsett om man älskar sin man eller hustru, den kärleken man har till sina föräldrar kan vara både en god kärlek o en hat kärlek, om man som jag växt upp i ett hem med mycket kärlek fast fel kärlek kan ordet kärlek ha en helt fel betydelse och innebörd.
Jag lärde mig då att älska någon är väldigt svårt...
Eftersom man inte då älskade sig själv för vem man var, utan man ljög för att hålla skenet uppe både för andra i familjen o för sig själv så var det väldigt svårt att älska någon annan.
Men hur tufft det än var vissa gånger älskade jag min mamma, ja även min pappa men kärleken till min pappa kom mycket senare, från att ja var väldigt liten tills ja var runt 14 år va min pappa bara en matriell kärlek.
Hos honom fanns allt sånt som inte jag o mamma hade som video, micro, tuffa bilar och en period hade han ju även hästar. Sen fanns det alltid mat där oas när i månaden man kom dit. Men som sagt den kärlek jag kände för honom då och den kärlek jag har i dag för min far är två helt olika.
Under min uppväxt fick jag även se mycket hat och onska i kärlekens tecken, hur kan man älska någon som slå en gul & blå? det frågade jag mig många gånger, min mamma lyckades ofta träffa karlar som själva hade nån form av problem dom drogs till varann på något sett. Hon var upp över öronen förälskad och han va hennes allt ett tag till hon började ställa mot krav på vad han tyckte va rätt och fel då kom ofta den elaka sidan av dom fram.
Det fanns ett antal under mina unga barndoms år som inte var dom snällaste extra papporna om man säger så.
Vet ärligt inte hur många gånger jag räddade min lillebror från bråk genom att gå ut på promenader eller hitta på något så han slapp se o förstå vad som pågick, själv va jag så pass stor redan då 11 år gammal att jag fattade direkt vad som skulle ske.
Jag räddade även min mamma många gånger då hon inte förstod att det här håller inte längre du måste lämna denna man innan han slår ihjälp både dig och mig o sig själv.
Minns när jag var 14 år då hade jag och mamma tillsammans med min lillebror som då bara va hos oss varannan helg precis flyttat för vet inte riktigt vilken gång i ordningen ihop med en man som så länge dom var särbo var världens underbaraste man. Han fanns där han hjälpte till ställde egentligen inga krav drack väldigt sällan och verkade vara som en dröm för oss alla tre. Vi flyttade i hop till en lägenhet som han stod för och allt var frid o föjd tills en dag då jag kom hem från skolan o mamma står ute i trappen med gråten i halsen och säger att morfar snart är här vi skall dit på middag utan honom säger hon o pekar in mot köket.
I köket sitter han full som en alika och skriker att mamma kan dra åt helvete.
Det var första gången han visade den sidan av sig, mamma skyddade honom med att han precis fått reda på att han blivit av med sitt jobb.
Jag kände att sen den dagen var den mannen inte nån som man kunde lita på länge och det visade sig senare också, som när ja en dag upptäckte att spegeln som brukade sitta i hallen va borta, ja frågade mamma vad som hänt och hon sa att den gått sönder bara, samma kväll såg ja på mamma att hon var svullen över näsan o frågade henne vad hon gjort, hon skyllde då på att hon gått in i en kökslucka.
Sanningen var den att dom hade blivit osams om nånting o han hade tagit spegeln o slagit den rätt över ansiktet på mamma, det kom fram efter ytterligare ett bråk dom emellan och det var då droppen för mig jag tog mamma under armen och tog med henne ut i trapphuset gick in efter nyckeln till tvättstugan och sa till honom att vi skulle gå o kolla tvättstugan.. då kom han efter oss tog tag i håret på mamma o drog in henne igen jag fick tag på telefon i hallen ringde sos och begärde polisen medans ja såg hur han försökte dra in mamma i köket, mamma lyckades slita sig loss o sprang ut i trappen igen
då ställde jag mig mellan dom två jag tänkte inte då på att han lika gärna kunde slagit mig utan allt ja kände var att mamma skulle kunna fly. Eftersom vi bodde i en stad med rätt mycket busar om man så säger var polisen där snabbt o vi lyckades klara oss den här gången, efter den dagen åkte vi inte tillbaka till den lägeheten förens han var borta.
Jag som då 14 år gammal redan fått uppleva en massa olycka genom kärlek kunde väl inte se riktigt vad kärlek var utan sökte skydd o närhet där det fanns, men om jag kände kärlek för någon av dessa vet ja inte riktigt, träffade många gulliga killar som skulle kunna gått genom eld o vatten för min skull, men där jag tog det ja ville ha sen fick dom inge mer.
visst blev jag också utnyttjad för att jag var en liten skönhet som va lätt att få på fall, men det var inte många som verkligen fick omkull mig.
Första gången jag möte kärlek på riktigt fast jag visste det inte då, då var jag nog runt 16-17 år. Han älskade mig mer än allt annat och jag bara lekte med hans känslor, jag visste inget annat, jag kunde ju inte älska någon annan eftersom jag innerst inne inte älskade mig själv, i och med min osäkerhet o min släpphet (släpphet kanske är fel ord) Men jag hade inget som sa att det jag gav dessa män va fel utan så gick det till därför också utnyttjad flera gånger av killar som bara ville ha en sak.
Med åren har jag lärt mig att det jag lärde mig om kärlek av min mor och hennes relationer inte var rätt sett att älskas eller älska, hennes relationer byggde mer på krav och rädsla än riktig kärlek.
Kärlek och att älska någon är som att lägga ett pussel varje pusselbit ska vara noga utvald och passar bara på ett sett.
Min mamma var ensam efter den där mannen i många år, hon hade nån som hon kunde mysa med på hennes villkor men hon släppte aldrig mer in någon så nära, jag är nog lite lik min mamma där med att släppa in någon nära NÄRA det är svårt och det krävs mycket för att jag skall våga släppa och visa vem jag egentligen är.
Det finns några stycken som under åren kommit mig så nära och dom älskar jag på mitt sett.
Och varje dag är ett nytt äventyr med olika motgångar och lyckligheter, att kunna älska en annan människa är stort, men att kunna älska sig själv är större.
En relation mellan två människor är för mig att man lever sitt liv fast tillsammans med en annan människa som också har ett eget liv.
Jag har ett motto när det gäller kärlek
Älska dig själv först innan du kan älska andra....
Det är just därför dom jag älskar, älskar mig för den jag är o den jag vill vara och nu ockå är på väg att bli... varje dag är en utmanning och ett äventyr i mitt fall en resa tillbaka till den jag var innan jag blev sjuk och visste att jag hade en sjukdom fast den här gången starkare....
Olika kärlekar olika tankar.
Lite som vänskap men det tar jag en annan gång....
skriven
Mycket starkt att dela med dig av ditt liv, men väldigt bra och hjälp till många. Lycka till i fortsättningen. Kram