zkrutten

Att förlora någon man älskat över allt annat ja det är precis vad som hänt mig nu...
Det har hänt massor nu denna höst o vinter saker som tagit mycket energi saker ja inte kunnat rå på ....
Att förlora en nära släkting som i mitt fall både min morfar och mormor i samma veva bara 3 veckor emellan är tufft och hårt svårt att ta in..

Morfar hade ju varit sjuk en längre tid och mått väldigt dåligt sista tiden haft ont och led så när min morbror ringde och talade om att han fått somna in va det en lättnad en frihets känsla att det va bäst så för honom...

Min mormor däremot det va bara en sorg hon har alltid varit mitt allt min klippa den som alltid funnits där. Hon va min inspiration mitt bollplank som en extra mamma!!

Som många som läst min blogg vet dog ju min mamma för 14 år sen och när hon dog föll en stor tung sten bort från mina axlar ja blev fri slapp all oro slapp rädslan av vad som händer nästa gång...

Men nu när mormor gick bort lite för fort man hann inte reagera det vart bara för mycket... Så just nu är det lite kaos i mitt liv ja är svag o känner mig ensam.... Hon va min underbara fantastiska mormor som alltid fanns där ...
Morfar va lättare att acceptera han hade ju varit sjuk så länge o led mest av sin sista tid i livet.. Men när mormor åkte in o blev kvar o bara blev sämre och sämre kändes allt hopplöst... Jag vet i mitt hjärta att när hon förstod att hon inte skulle bli bättre eftersom medicinen inte hjälpte som den skulle ha gjort då la Hon ner, hon ville inte att vi som älskade henne skulle behöva lida oroa oss mer än så, hon hade sett hur min morbror allra helst åkt till sin far flera gånger i veckan fixat och donat med hemmet där han låg hur det tagit på honom och hon ville inte att jag skulle oroa mig mer att jag skulle hålla på att åka fram och tillbaka för att hjälpa henne vilket ja gladeligen gjorde men hon ville inte utsätta oss för mer därför la hon ner och det gick fort för fort... Dagen innan min morfars begravning somnade hon in! Vilket gjorde att morfars minne blev lite borttappat man hade hela tiden tanken att snart är vi här igen för mormor alla saker som måste tas om hand om lägenheten skall tömmas alla papper allt med begravningarna allt sånt satt på ens näthinna under hans sista stund i kyrkan jätte jobbigt och svårt att ta till sig alla känslor alla intryck...
Sen få en stunds vila i allt o bara få sörja o känna sig ledsen fanns inte då va det bara att köra på tömma lägenheten fixa inför mormors begravning vilken va tuff jätte jobbig då kom även känslor fram som egentligen va till morfar som blivit lite bort glömd i allt...

Nu så här i efterhand när man fått lite distans då börjar känslorna komma upp till ytan sorgen och saknaden blir stor och allt runt en blir ett kaos man mår illa är arg trött irriterad söker tröst och trygghet i fel famn ... Man är vilse och förlorar begrepp om sig själv sina känslor vart man står vad man vill hur man känner ... Mycket kommer upp till utan när ens trygghet försvinner när ens kärna inte finns när man står där ensam... Men hjälp finns och hjälpen har sökts så hoppets låga lyser svagt igen och allt kommer bli bra man måste nog bara låta tiden läka såren och batterierna måste få full laddas om... Snart så .....

Kommer alltid ha dig nära mitt hjärta och alltid minnas dig för den du var den du lärde mig att vara älskar dig för alltid min kära saknade mormor